Fullmåne i mars

ROLLER:

Tjänarinnan

Tjänaren

Drottningen

Svinaherden

 

Svinaherden har på sig en halvt vild mask som täcker den övre delen av ansiktet. Han bär skägg. När den inre ridån går upp för andra gången ersätts den skådespelare som dittills haft rollen som drottning av en dansare.

 

När huvudridån går upp står de två tjänarna, en äldre kvinna och en yngre man, framför en inre ridå.

 

Tjänarinnan:

                Vad skall vi göra?

                Vad är vår roll?

                Vad har han sagt?

 

Tjänaren:

                Var med när ni vill,

                med sång eller dans.

 

Tjänarinnan:

                Innan ridån går upp för vårt skådespel?

 

Tjänaren:

                Innan den går upp.

 

Tjänarinnan:

                                               Vad skall vi sjunga?

 

Tjänaren:

                Sjung vad ni vill, sjung vadhelst ni vill sjunga!

 

Tjänarinnan:

                Så låt oss sjunga då om svinens dynga.

 

Sakta för de den inre ridån åt sidan. Tjänaren sjunger – Tjänarinnan kan börja sjunga med i slutet av andra versen. Tjänarinnan är sopran, tjänaren bas.

 

Tjänaren:

                Nog tror var förälskad tölp

                att hans egen visdom är

                Vad angår det kärleken?            

stor nog att dra varje blick

som om Pythagoras gick där.

Krona av guld eller dynga från svin.

 

Blev Pythagoras nu kär

skröt han aldrig om det, nej!

Vad angår det kärleken?

 

Dagar går i dårskaps ljus.

Ack, hur ljuva är de ej!

Krona av guld eller dynga från svin.

 

Slå upp de glimmande ögon

som gör tölpen till vis man.

Vad angår det kärleken?

Skolledarna må tacka Gud,

en dåre är ju människan.

Krona av guld eller dynga från svin.

 

De sätter sig på ena sida av scenen, nära publiken. Om de är musiker har de trumma, flöjt och cittra vid sig. Drottningen syns, sittande, iförd slöja.

 

Drottningen (sträcker på sig och gäspar):

Vem står vid porten?

 

Tjänaren:

Ingen alls, min drottning.

 

Drottningen:

En man har kommit hit, så fruktansvärd,

ty jag har sträckt mig, gäspat, nu tre gånger.

Släpp in honom, kapten!

 

Tjänaren (som kapten i livvakten):

                                               Han kommer nu.

 

Svinaherden inträder.

 

Svinaherden:

                Tiggarna i mitt land har sagt att den

                som vackrast sjunger, han får bli din man.

 

Drottningen:

Den som besjunger sitt begär.

 

Svinaherden:

                                               De säger

                att kungariket följer med.

 

Drottningen:

                  Så svor jag.

 

Svinaherden:

                Men om en åldrad, blind och vanställd sjunger

                mer vackert än en frisk?

 

Drottningen:

                                               Han får ej sjunga,

                ty vissa har bestraffats för sin fräckhet.

                Ingen jag avskyr sjunger.

 

Svinaherden:

                                               Det är haken!

                O drottning, se mig, se mina smutsiga trasor,

                och se på håret än mer smutsigt, slitet,

                min sönderrivna hy i smuts. Har jag

                ej gått i damm och dy! I damm och dy

                har djur rivit upp hyn, och minnet smulats,

                en fruktansvärd ödslighet tog mitt förstånd.

                Men när jag skådar ansiktet som darrar

                på strömmens yta tror jag dock mitt ursprung

mer täckt av smuts än trasorna och hyn.

               

Drottningen:

                Men för min skull har du fått lida hårt

                och färdats långt. Jag tillåter din sång.

 

Svinaherden:

                Och dam och kungarike om jag vinner?

                Men vem beslutar?

 

Drottningen:

                                               Jag och hjärtat mitt.

                Den sång är bäst som rör oss allra mest.

                Ännu har ingen rört oss.

 

Svinaherden:

                                               Du vinns blott

                i fullmåne i mars, sa tiggarna.

                Månen är nu, men jag är ensam här.

 

Drottningen:

                Blott du har kommit hit.

 

Svinaherden:

                                               Månen är full.

 

Drottningen:

                Vad än du utstått, skall du alltid minnas

                att jag är grymmare än ödsligheten,

                än skog och djur. Det finns de jag har dödat

                för att en sång har gjort mig rasande,

                och vissa blott för att de kom. Män anser

                att kvinnans skönhet är något behagligt,

                men ryktet talar sant att jag är grym,

                som blott oskuldens vinterköld kan vara,

                men dig – jag vet ej varför – skall jag skona

                Gå fort, innan jag ändrar mitt beslut!

                Men … varför har du hakan mot ditt bröst?

 

Svinaherden:

                Jag tänker redan på vår bröllopsnatt,

                allt från den första smekningen och kyssen.

 

Drottningen:

                Så vadan denna säkerhet? Vad får dig

                att tro att du kan röra mig och hjärtat?

 

Svinaherden:

                Det att jag ser på dig helt utan fruktan.

 

Drottningen:

                En älskare sa, smicker eller hån,

                att endast Gud kan se mig utan fruktan.

 

Svinaherden:

                Då han begärde grymhet blev du grym.

                Men jag skall smeka både kropp och grymhet

                med mitt begär, som om jag skapat båda.

 

Drottningen:

                En fråga till. Liksom de andra bär du

               

                en liknelse, en överdrift, som prisar

                min skönhet?

 

Svinaherden:

                               Nu har minnet återvänt,

                jag vallade svin när jag först hörde ditt namn.

                Så vad vet jag om skönhet?

 

Drottningen:

                                               Sjung du bäst,

                så blir du kung, ej längre svinaherde.

 

 

Svinaherden:

                Vad vet jag om kungariken?

                                               (Knäpper med fingrarna.)

                                                               Där får de!

 

Drottningen:

                Om mina skälvningar eller min gråt

                utkorar just din sång till vinnare

                så lämnar jag ett ärevördigt hus,

                en sal, en aktad tron, tjänarnas tjänster –

                vad vinner jag?

 

Svinaherden:

                                               En sång, en kärleksnatt,

                en skog utan förstånd och svinens dynga.

 

Drottningen lämnar tronen och stiger ned på scenen.

 

Drottningen:

                Vi har nu alla hört och alla dömt.

                Blott för att vara rättvis ledde jag

                en man från punkt till punkt, för att bevisa:

                han kom ej för att sjunga, utan kasta

                en gräslig hög av skymfer mot mitt huvud.

 

Svinaherden:

                En griskull skall hon driva fram i dyngan,

                men sången först – vad dumt skall jag nu sjunga?

 

Drottningen:

Skicka efter skarprättaren, kapten!

 

Tjänaren (som kapten över livvakten):

Redan gjort. Han står här utanför.

 

Drottningen:

Jag tackar Gud att detta vrak i smuts,

smutsigt klädd, med smutsigt tal och ursprung,

trots all sin fräckhet aldrig vågat be

mig lyfta slöjan. Skymfade öron har hört

och skakats, men mitt ansikte är rent.

Om det blott erfarit hans ögons skymf

fick naglar riva i det.

 

Svinaherden (går längre upp på scenen):

Varför be?

Vad gör väl ansiktsdragen? När jag reste

tog jag ett nummer på roulettens hjul.

Som varje älskare tror jag på numret.

 

Drottningen:

Be nu, om du, din vilde, lärt dig bedja,

ty snart skall mina vakter föra bort dig

och föra hit ditt huvud.

 

Svinaherden:

                                               Mitt huvud.

(Skrattar.)

I landet mitt berättas om en kvinna

som stod helt täckt i blod – en droppe blod

gick in i hennes sköte, blev ett barn.

 

Drottningen:

Ett avhugget huvud tog hon i sin hand,

och stod så indränkt i hans avlande blod.

O smuts, smuts, smuts!

 

Svinaherden:

Hon sov som brudar sover.

 

 

Drottningen:

I sömnen avlades ett barn i henne.

Bort, bort! Ditt ansikte skall jag ej se mer.

 

Hon vänder sig emot honom, med ryggen mot publiken, och låter långsamt slöjan falla. Tjänarna drar långsamt för den inre ridån.

 

Tjänaren:

Vad sjunger vi?

 

Tjänarinnan:

En uråldrig irländsk drottning,

som spetsat ett huvud.

 

Tjänaren:

Spetsat sin älskares huvud,

                men det är en annan drottning, annan saga.

 

Tjänarinnan:

                Han svalt i öknar för min skull

                och slogs mot lejonet,

och lögn är det de sagt om mig,

att jag skulle ha bett

svärdsmannen ta hans huvud

och sätta på ett spett.

 

Min skönhet svor han sjunga om,

blott döden själv förbjöd.

En hånfull lögn är det att jag,

blott för hur orden löd,

eller för kvinnlig grymhets skull,

gav order om hans död.

 

(De börjar föra den inre ridån åt sidan.)

 

O när har Bysans krona nått

dottern till en gästgivarinna?

Flickor som styrt över städer och de

som fått städer att brinna,

har gått till sängs med kung eller narr,

den fästman de lyckats finna,

 

skänkt kropp och guld och prisat högt

narr eller kung med sin tunga,

givit all kärlek kvinnor vet!

Det flammade till för de unga,

men aldrig att de vid ett spett

såg döda läppar sjunga.

 

Man ser nu drottningen stående som tidigare, med slöjan liggande vid sidan, men ovanför sitt huvud håller hon Svinaherdens avhuggna huvud. Hennes händer är röda, och det finns röda fläckar på kläderna, dock inte realistiskt representerat: röda handskar, några bitar rött tyg.

 

Tjänarinnan:

Läpparna rör sig.

 

Tjänaren:

Hon har börjat sjunga.

 

Tjänarinnan:

                Jag hör ej vad hon sjunger. Åh, nu hör jag.

 

(Sjunger som Drottningen.)

 

Hör min sång, min kära lilla,

säg ej att jag gjort dig illa,

säg ej att jag skulden fått

för min oskulds grymma brott.

Stor min kärlek före dig,

större när du bränt min kind,

störst när stormen kom ur mig

min egen oskulds grymma vind.

 

Drottningen dansar till trumslag och lägger i dansen sitt huvud på tronen.

 

 

Tjänaren:

                Hon väntar.

 

Tjänarinnan:

                               Ack, hon väntar på hans sång.

Den sång han gått så långt för att få sjunga.

Hon har glömt bort att döda ej kan sjunga.

 

Tjänaren (skrattar mjukt, som huvud):

Han börjar skratta.

 

Tjänarinnan:

Nej, han börjar sjunga.

 

Tjänaren (sjunger, som huvud):

Om Jack och Jill är sången min.

Jill dödade Jack och sen, 

månen sken så klart,

sprang uppför kullen och omkring

runt kullen, tillbaka igen.

En fullmåne i mars.

 

Jack hade inget hjärta ty

Jill hängde det någonstans,

månen sken så klart,

bakom kullen, i högan sky,

att sprida en stjärnas glans.

En fullmåne i mars.

 

Drottningen rör sig under dansen bort från huvudet, ömsom lockande, ömsom avvisande.

 

Tjänarinnan skrattar, som drottning.

 

Tjänaren:

Hon skrattar. Vad? Av kärlek till de döda?

 

Tjänarinnan:

Av galenskap, hon skrattar dårars skratt.

 

(Skrattar igen, som drottning.)

 

Drottningen tar upp huvudet och lägger det på marken. Hon dansar inför det, en dans som uttrycker tillbedjan. Hon tar upp huvudet och dansar med det till trumslag, som går snabbare och snabbare. När trumslagen närmar sig klimax, trycker hon sina läppar mot huvudet. Hennes kropp skälver vid de mycket snabba trumslagen. Trumslagen upphör. Hon sjunker sakta ned och håller huvudet mot bröstet. Tjänarna sluter den inre ridån under sång, och står sedan på varsin sida medan huvudridån sänks ned.

 

 

Tjänaren:

Varför skall heliga fötter stiga ned,

bort från symbolers nischer, vilken hand

drog genom deras vita något rött?

Mitt hjärta brast, förklara, den som kan!

Vad söker de? Och varför stiga ned?

 

Tjänarinnnan:

Att vanhelgas, det och en kärleksnatt.

 

Tjänaren:

                Jag kan ej se rätt in i månens tecken,

i ögonlock som rörts av kolsvart sky,

och foten viker sig, en skräck gör att

mitt solbelysta hjärta måste fly.

Vad saknar hon med månen som sitt tecken?

 

Tjänarinnan:

                Blott vanhelgas, det och en kärleksnatt.

 

Tjänaren:

                Gläd hjärtat mitt med ljud, o tala åter.

                Men se och se med ögon som kan se

                på bägarna som står där, ty en skatt,

                det evigas fulländning rymmer de.

                Vad saknar de? O ropa ut det åter!

 

Tjänarinnan:

                Att vanhelgas, det och en kärleksnatt.